Livet som mamma är härligt och flyter på bra. Milton växer så det knakar och vi hinner knappt med. På BVC-besöket idag vägde han över 4,6 kg och är 54 cm lång. Nu ligger han bredvid mig i soffan och sussar så sött. Våran lilla guldklimp♥ I helgen var Milton med om sin allra första midsommar. De senaste åren har vi haft midsommar hemma hos oss, och i år var inget undantag. Massa mat och fika och lite midsommarfirande runt stången fyllde dagen. Förra året var vi på Lassalyckan i Ulricehamn, vilket var jättemysigt. I år åkte vi dock till Hofsnäs för att testa på något annat. Och herregud, vad mycket folk det var! Trots att inte vädret var på topp var det mängder med människor. Vi slog oss ner på filtar och började fika. Mycket mer hann vi inte dock (barnen hann dansa ett halvt varv runt stången) innan regnet kom och vi valde att åka hem. Det var det firandet det ;)

I veckan har jag bland annat roat mig med att besöka tandläkaren två gånger. Första gången var för att spola rent en visdomstand som gjorde ont. Väl där påpekade jag att det var ett tag sedan jag var på vanlig undersökning och frågade när jag ska dit nästa gång. Då konstaterade tandläkaren att jag inte varit där sedan september 2015 och att jag borde blivit kallad i början av detta året. Han trodde det kunde blivit något galet när jag tecknade friskvårdsförsäkringen i december och jag fick därför en tid i eftermiddags. Undersökningen gick bra, inga hål i sikte. Däremot har jag en del tandsten som jag ska tillbaka i september och ta bort. Känns inge vidare, men jag har bara mig själv att skylla eftersom jag är väldigt dålig med att använda tandtråd. Förstår inte varför det ska vara så jobbigt och svårt att komma ihåg det... Men för att se det positivt, jag behöver ju inte betala något för besöken i o med friskvårdsförsäkringen ;) Under tiden fick Milton spendera tiden hos moster, stort tack för det ♥

I veckan har jag även hunnit med en sväng till Bankeryd och uppdaterat min kamera (har för visso kvar min gamla också, men tanken är att den ska säljas). Tycker att min Nikon D90 är alldeles för stor för att ha med sig var och varannan dag, så därför valde jag en kompaktkamera denna gången, en Canon G5X närmare bestämt. Har bara provat den lite men är än så länge mer än nöjd! Nu har jag lovat mig själv att bli bättre på att ta kort, men det här med slutartid, bländare, ISO, brännvidd och allt vad det heter är en hel djungel för en amatör som mig. Vet några bloggar som förklarar alla dessa begrepp någorlunda förståeligt, så ska sätta mig och kika på det när tillfälle ges. Och sen ska jag öva en massa också, det är ju trots allt då man lär sig.

Nu är det återigen fredag och en helg med pappan hemma väntar. Det är något speciellt med helger även om det är fredag hela veckan för min del. Ha en mysig helg!

 

Jag måste bara berätta om vad som hände när Susanne var här i onsdags. Vi lagade som sagt mat och när jag står i köket och passar riset hör jag något bakom mig. Vänder mig om och ser att det sitter en liten fågel (!) på frysen. En livs levande lite pippifågel har tagit sig in genom balkongdörren som stod öppen. Jag blev rädd och springer in till Susanne som sitter i vardagsrummet tillsammans med sina två barn. Av rädsla att fågeln ska flyga på Milton som ligger i vagnen drar jag över myggnätet. När chocken och fnittret lagt sig börjar vi fundera på hur vi ska få ut fågeln. Vi försöker kika om fågel sitter kvar, och den flyger då iväg. Vi blir återigen rädda och går därifrån. När vi tar modet till oss ytterligare en gång sitter den högst upp på luftvärmepumpen. Stackarn, den måste varit alldeles livrädd. Och det blev säkert inte bättre av att vi var rädda och skrek till då och då. Fågeln flyger vidare till tvättstugan och jag springer fram och stänger dörren. Tänker att det är bättre att den är där inne än flyger löst i hela huset.

Jag ringer Mattias som sitter i möte och kan därför inte komma hem och rädda oss. Ringer därefter till pappa, han har ju räddat mig förr, när jag blev uppjagad av kossor i ett älgtorn till exempel. Pappa säger att det enda man kan göra är att öppna fönstret och hoppas att fågeln hittar ut den vägen, men han lovar ändå att komma förbi en stund senare. Under tiden vi väntar samlar jag mod till mig och stänger in övriga personer  i vårt sovrum och går in i tvättstugan för att öppna fönstret. Fågelungen sitter och trycker i högra hörnet av fönstret. Får tillslut upp fönstret och fågeln hittar snabbt ut. Pappas insats behövdes alltså inte och han kunde snabbt åka vidare när han dök upp en stund senare. Skönt att allt slutade väl, både för fågelungen, och för oss som befann oss i huset ;)

Det blev djupa tankar i föregående inlägg, men jag kände att jag var tvungen att skriva något när det berörde mig så mycket. Att bära och föda fram ett friskt barn är ingen självklarhet hos alla. Att framkalla bilder på Miltons första tid i livet blev helt plötsligt väldigt viktigt. Därför väntar jag i skrivande stund på att över 100 bilder ska dimpa ner i brevlådan. Och i och med att det är lördag idag lär jag få vänta till åtminstone måndag. Trodde att de skulle komma igår, eftersom det hade skickats i torsdags. Därför blev jag lagom besviken när jag insåg att jag hade fel, men då har ju något att göra nästa vecka också ;)

 

Veckan har varit ganska lugn. Det har varit en del farande och flängade de senaste veckorna vilket såklart är jättemysigt, men jag ska inte sticka under stolen med att det har varit skönt med en lungare vecka. Eller egentligen har den varit fullspäckad när jag tänker efter, men det har varit mestadels spontana saker vilket jag tycker är underbart, det gör att det inte blir så kravfyllt. I tisdags tog jag med mig Erica (farbrors fru) till Borås. Hon är sjukskriven då hon skadat foten, så vi slog två flugor i en smäll och förenade nytta med nöje. Huvudsyftet var att reklamera varukorgen på vagnen som hade fått en repa och efter många om och men fick jag tillslut en ny. Sen hann vi med att uträtta en del andra ärenden som en sväng på Ekohallen där jag bland annat köpte ett album att sätta in de framkallade fotona i. Några bilder ska givetvis in "Boken om mig", men förhoppningsvis blir det några över till ett album också ;) Onsdagen bjöd på en promenad med Susanne och lilla Melvin. Första långpromenaden för min del och det känns riktigt skönt att äntligen kunna röra på sig igen! Hon hämtade storasyster på förskolan och spenderade sedan några timmar här. Igår var en Securitas-man här och installerade larm. Brorsan var ledig så han kom förbi när han uträttat lite ärenden i stan på morgonen. Himla mysigt, och vi har faktiskt ganska roligt ihop. Även syrran och hennes pojkvän kom förbi en stund. Är så glad för att vi bor nära varandra, och kan träffas spontant och ofta! 

Lägger en vecka bakom mig helt i min smak. Spontana saker är oftast det allra bästa, om ni frågar mig. Nästa vecka väntas läkarbesök för Milton och besök av Lina, hon har inte träffat lilleman ännu så vi har en del att prata ikapp. Sen är det ju midsommar (!) också, så nog ska den veckan försvinna förbi i en rasande fart också. Men först ska jag njuta av en helg min min lilla familj. Det här med att vara mammaledig är inte alls dumt faktiskt! ♥

Livet som mammaledig är underbart. Milton är en snäll bebis, även om jag kanske tyckte häromnatten att han kunde sovit lite bättre. Följande morgonen satt jag med telefonen i handen och kikade runt på instagram. Inte helt otippat är det många bebisbilder i "sök"-flödet och precis som många andra dagar klickar jag in på alldeles nykläckta bebisar. Det tar inte lång tid innan jag förstår att personen i fråga har förlorat sitt barn. Dagen innan hon föder fram honom får de reda på att det inte längre lever. Kommer inte ihåg exakt i vilken vecka hon var i, men ca i vecka 35-36. Tårarna började rinna ner för mina kinder. Dels på grund av sorg och empati för personen som precis har fått föda fram sitt döda barn, och dels pågrund av skam. Skam över att jag tycker synd om mig själv för att Milton inte haft en bra sovnatt. Vad är det i jämrförelse? Tänker på hur det skulle vara om det drabbade oss, om vi inte skulle få tagit med oss Milton hem. Det gör mig om möjligt ännu ledsnare och ger mig ångest. Samtidigt som skamen och ångesten tränger sig på känner jag en enorm tacksamhet. Tacksam över att allt har gått bra i samband med Miltons födelse och att jag nu har min son snarkande här bredvid mig. Jag kan pussa på och gosa med honom när jag vill, något som inte är självklart för alla nyblivna föräldrar. Jag klickar bort kvinnans konto och försöker slå bort de hemska tankarna. Nästa gång Milton sover dåligt kommer jag antagligen inte tycka att det är hela världen.

Det dröjer inte länge innan jag kommer in på en annan kvinnas instagramkonto som har förlorat sitt barn. Återigen kommer tankarna om skam och ångest fram. Varför är livet så orättvist? Varför får inte alla med sig friska bebisar hem från BB? Tänk om det drabbat oss? Tankarna är många och de lär antagligen inte få några konkreta svar. Mitt i allt förundras jag över dessa kvinnor, som öppet delar med sig av deras sorg och förlust av det som skulle vara den bästa dagen i deras liv, vilket det säkert var ändå, även om det inte slutade som de tänkt sig. Det är så otroligt viktigt att prata om detta, men hur finner man styrkan att göra det? Hade det drabbat mig är jag inte så säker på att jag hade orkat vara så öppen med det på en gång. Eller så är det precis det jag hade gjort, just för att bearbeta och söka stöd hos andra människor som varit med om liknande.

Skillnaden mellan oss är att för dessa två kvinnor fortsätter sorgearbetet medan det har påminnt mig om vad som är viktigt i livet. Återigen sköljs en känsla av tacksamhet och kärlek över mig samtidigt som det påminner mig om hur skört livet är och att ingenting borde tas för givet, vilket det allt för ofta görs. Livet för oss tre går vidare, bara på olika sätt.

Har köpt en fylla-i-bok till Milton. Man glömmer så fort, så en bok där jag skriver ner minnesvärda saker känns som det enda rätta. Sökte på internet och hittade en mängd olika böcker. Var ute efter en som inte var för simpel, men inte heller en som kräver hur mycket som helst. Den ska ju helst fyllas i också och inte bara bli liggandes ;) Hittade en nyutgiven (2017) bok med Astrid Lindgren-tema. Och den överträffade verkligen förväntningarna! Så himla fina bilder, och med citat från Astrid Lindgren-filmerna. Var så ivrig att jag började fylla i den redan samma dag som den damp ner i brevlådan, så detta är enbart ett litet urval av hur sidorna ser ut.

 

Här kommer en ärlig berättelse om hur jag upplevde förlossningen:

Allt startade söndagen den 14:e maj. När jag vaknade tyckte jag att det kändes blött i trosorna, gick upp och kissade och mycket riktigt: trosorna var dyngsura. Bytte till torra och satte på mig en binda. På förmiddagen ringer jag in till förlossningen för att komma in på undersökningen och få vattenavgången bekräftad. Vi fick tid för kontroll klockan 15.00 eftersom jag inte hade några känningar. Väl där får jag sitta med en CTG-kurva i 30 minuter som mäter barnets hjärtljud och styrkan på värkarna. Under tiden som vi sitter där känner jag att värkarna blir allt mer kraftigare, men trodde kanske att jag inbillade mig lite eftersom jag såg när värkarna kom och när de avtog. Vi får bekräftat att vattnet börjar sippra och blir hemskickade. Redan på vägen hem känner jag att värkarna tilltar ytterligare och väl hemma ligger jag i soffan och klockar värkar i ca två timmar innan vi beslutar oss för att åka in igen. Värkarna kommer då med 2-3 minuters mellanrum. På förlossningen får vi återigen sitta med CTG-kurva i 30 minuter. Känner hela tiden hur värkarna tilltar i styrka, och får andas mig igenom de flesta. När tiden är ute konstaterar barnmorskan att jag har täta värkar (2-3 minuters mellanrum precis som hemma) men att de inte är tillräckligt långa (minst en minut) och hon tycker därför att vi ska åka hem igen. Jag frågar om hon inte kan undersöka mig för att se om jag är öppen något. Hon säger först att hon vill undvika det just för att vattnet börjat sippra, och de vill inte vara där nere i onödan eftersom inflammationsrisken är för stor. Där och då hade jag bara lust att bryta ihop, för jag ville inte åka hem utan att åtminstone ha blivit undersökt. En av mina rädslor var att dels inte hinna in i tid och delsr att det är fullt när det väl är dags. Vet inte riktigt vad det var som fick henne att ändra sig (kanske mina smärtsamma grimaser), men rätt som det är säger hon att "en gång är ingen gång" och ber mig hoppa (åla?) upp på britsen. Det visar sig då att jag är öppen 4-5 centimeter och jag förstod att vi skulle bli inskrivna. För att bli inskriven ska man vara öppen minst tre centimeter, det är också då man räknar att latensfasen är över. Den lättnaden jag kände där och då går inte att beskriva. Trodde kanske att jag skulle bli mer nervös i den här situationen än var jag faktiskt blev just då. Vet ju att det kan ta ett ganska bra tag innan bebisen väl är ute så att bli inskrivna på förlossningen och att faktiskt vara på plats tyckte jag bara kändes skönt!

Vid 20.30-21.00 någon gång blir vi inskrivna och får också ett rum. Barnmorskan frågade om jag ville bada vilket jag gärna ville göra. Det visade sig dock att det inte fanns något rum ledigt med badkar så det blev inget plaskande för min del. När vi väl kommit till rummet frågar de snabbt vad jag vill ha och dricka. Hade missat den lilla detaljen från föräldrakursen att jag inte får äta något när jag öppnat mig fyra centimeter. Detta på grund av att tarmarna ska vara så tomma som möjligt om det skulle behövas operation. Äppeldricka och nyponjuice blev därför min näring de närmsta sju timmarna. Såhär i efterhand vet jag inte om jag hade ätit så mycket även om jag hade fått ;) Lustgasen introducerades snabbt, det tog dock en stund innan jag fick in snitsen, men när jag väl förstod hur den fungerade tyckte jag att det var en ganska bra uppfinning. Vile helst ligga ner på sängen, men barnmorskan sa att huvudet har svårare att tränga ner då. Testade då att stå mot en gåstol, men tyckte inte det var bekvämt. Blir erbjuden att sitta på en pilatesboll och blir sittandes på den samtidigt som jag hänger över sängkanten resten av öppningsskedet. Nästa gång jag undersöktes (ca 21.00) var jag öppen 5 centimeter och någon gång här tränar jag uppkastet några gånger. Det är tydligen ganska vanligt när huvudet ska tränga ner.

Vid 23.00 undersöks jag igen och är då öppen 8 centimeter. Mattias masserade ryggslutet vid varje värk och släppte det han höll i när han såg på displayen att en värk var på gång. Någon gång vet jag att jag röt till på honom att sluta, men annars tror jag att jag var rätt snäll mot honom. Det är först efter 8 centimeter som jag kände att det började bli jobbigt, värkarna blev tätare och intensivare och jag hittade ingen riktig bekväm ställning på pilatesbollen när värkarna kom. Vid strax efter midnatt är jag öppen 10 centimeter och personalen vill nu att jag ska upp i sängen och hitta en bekväm ställning innan utdrivningsskedet skulle inledas. Vet inte hur många positioner jag testade men tyckte ingen var särskilt bekväm. Tillslut lägger jag mig i den klassiska gyn-ställningen och känner att jag kommer ligga kvar där till ungen är ute ;) Barnmorskan frågar gång på gång om jag har krystvärkar och det är först här jag börjar känna paniken stiga. Hur ska krystvärkar kännas? Hade läst en del förlossningsberättelser innan och alla säger (skriver) att när krystvärkarna väl kommer är det omöjligt att stå emot dem. Jag väntade och väntade men det kom inga krystvärkar, så till slut trycker jag på av ren frustation och ilska. Efter en stund säger barnmorskan att hjärtljuden börjar gå ner på bebisen och att ett klipp måste läggas samt använda sugklocka. Vet att jag kved "Nej, inte klippa", men där och då hade jag inte mycket annat till val. Vid nästkommande krystvärk läggs klippet och det dröjer inte länge innan bebisen kommer ut och läggs upp på mitt bröst. Enligt förlossningsjournalen krystar jag i 30 minuter och 01:11 föddes han. Där och då kändes det som en evighet, samtidigt som jag inte hade koll på varken tid eller rum.

Äntligen var det över, bebisen var ute och jag överlevde! I början av graviditeten vet jag att jag inte såg längre än till förlossningen. Det tog ett ganska bra tag innan jag började inse att vi skulle få med oss ett litet knytte hem och det var väll också först då som det började bli verkligt, att vi faktiskt skulle bli föräldrar. I och med att de fick lägga ett klipp fick jag fixas till en del efteråt, närmare bestämt i 90 minuter. Det var inte så farligt som det faktiskt låter, blev ju givetvis bedövad (som förvisso släppte sista stunden när de sydde, men då var det ju nästan över). När läkare skulle sy klippet efteråt hittar hon en körtel (ett hematom) som hon valde att göra hål på för att se om den var blodfylld och fick därför även sy detta. Det jag upplever som mest jobbigt såhär efteråt var smärtan när det de sydde skulle läka. Det stramade och kliade vilket inte är särskilt bekvämt. Det är också detta jag fasar mest inför nästa gång, smärtan efteråt men oavsett hur ont det gör att sätta ett barn till världen eller hur ont man har efteråt är det värt all smärtan i världen, såklart! ♥