Livet som mammaledig är underbart. Milton är en snäll bebis, även om jag kanske tyckte häromnatten att han kunde sovit lite bättre. Följande morgonen satt jag med telefonen i handen och kikade runt på instagram. Inte helt otippat är det många bebisbilder i "sök"-flödet och precis som många andra dagar klickar jag in på alldeles nykläckta bebisar. Det tar inte lång tid innan jag förstår att personen i fråga har förlorat sitt barn. Dagen innan hon föder fram honom får de reda på att det inte längre lever. Kommer inte ihåg exakt i vilken vecka hon var i, men ca i vecka 35-36. Tårarna började rinna ner för mina kinder. Dels på grund av sorg och empati för personen som precis har fått föda fram sitt döda barn, och dels pågrund av skam. Skam över att jag tycker synd om mig själv för att Milton inte haft en bra sovnatt. Vad är det i jämrförelse? Tänker på hur det skulle vara om det drabbade oss, om vi inte skulle få tagit med oss Milton hem. Det gör mig om möjligt ännu ledsnare och ger mig ångest. Samtidigt som skamen och ångesten tränger sig på känner jag en enorm tacksamhet. Tacksam över att allt har gått bra i samband med Miltons födelse och att jag nu har min son snarkande här bredvid mig. Jag kan pussa på och gosa med honom när jag vill, något som inte är självklart för alla nyblivna föräldrar. Jag klickar bort kvinnans konto och försöker slå bort de hemska tankarna. Nästa gång Milton sover dåligt kommer jag antagligen inte tycka att det är hela världen.

Det dröjer inte länge innan jag kommer in på en annan kvinnas instagramkonto som har förlorat sitt barn. Återigen kommer tankarna om skam och ångest fram. Varför är livet så orättvist? Varför får inte alla med sig friska bebisar hem från BB? Tänk om det drabbat oss? Tankarna är många och de lär antagligen inte få några konkreta svar. Mitt i allt förundras jag över dessa kvinnor, som öppet delar med sig av deras sorg och förlust av det som skulle vara den bästa dagen i deras liv, vilket det säkert var ändå, även om det inte slutade som de tänkt sig. Det är så otroligt viktigt att prata om detta, men hur finner man styrkan att göra det? Hade det drabbat mig är jag inte så säker på att jag hade orkat vara så öppen med det på en gång. Eller så är det precis det jag hade gjort, just för att bearbeta och söka stöd hos andra människor som varit med om liknande.

Skillnaden mellan oss är att för dessa två kvinnor fortsätter sorgearbetet medan det har påminnt mig om vad som är viktigt i livet. Återigen sköljs en känsla av tacksamhet och kärlek över mig samtidigt som det påminner mig om hur skört livet är och att ingenting borde tas för givet, vilket det allt för ofta görs. Livet för oss tre går vidare, bara på olika sätt.