Förlossningsberättelse

Här kommer en ärlig berättelse om hur jag upplevde förlossningen:

Allt startade söndagen den 14:e maj. När jag vaknade tyckte jag att det kändes blött i trosorna, gick upp och kissade och mycket riktigt: trosorna var dyngsura. Bytte till torra och satte på mig en binda. På förmiddagen ringer jag in till förlossningen för att komma in på undersökningen och få vattenavgången bekräftad. Vi fick tid för kontroll klockan 15.00 eftersom jag inte hade några känningar. Väl där får jag sitta med en CTG-kurva i 30 minuter som mäter barnets hjärtljud och styrkan på värkarna. Under tiden som vi sitter där känner jag att värkarna blir allt mer kraftigare, men trodde kanske att jag inbillade mig lite eftersom jag såg när värkarna kom och när de avtog. Vi får bekräftat att vattnet börjar sippra och blir hemskickade. Redan på vägen hem känner jag att värkarna tilltar ytterligare och väl hemma ligger jag i soffan och klockar värkar i ca två timmar innan vi beslutar oss för att åka in igen. Värkarna kommer då med 2-3 minuters mellanrum. På förlossningen får vi återigen sitta med CTG-kurva i 30 minuter. Känner hela tiden hur värkarna tilltar i styrka, och får andas mig igenom de flesta. När tiden är ute konstaterar barnmorskan att jag har täta värkar (2-3 minuters mellanrum precis som hemma) men att de inte är tillräckligt långa (minst en minut) och hon tycker därför att vi ska åka hem igen. Jag frågar om hon inte kan undersöka mig för att se om jag är öppen något. Hon säger först att hon vill undvika det just för att vattnet börjat sippra, och de vill inte vara där nere i onödan eftersom inflammationsrisken är för stor. Där och då hade jag bara lust att bryta ihop, för jag ville inte åka hem utan att åtminstone ha blivit undersökt. En av mina rädslor var att dels inte hinna in i tid och delsr att det är fullt när det väl är dags. Vet inte riktigt vad det var som fick henne att ändra sig (kanske mina smärtsamma grimaser), men rätt som det är säger hon att "en gång är ingen gång" och ber mig hoppa (åla?) upp på britsen. Det visar sig då att jag är öppen 4-5 centimeter och jag förstod att vi skulle bli inskrivna. För att bli inskriven ska man vara öppen minst tre centimeter, det är också då man räknar att latensfasen är över. Den lättnaden jag kände där och då går inte att beskriva. Trodde kanske att jag skulle bli mer nervös i den här situationen än var jag faktiskt blev just då. Vet ju att det kan ta ett ganska bra tag innan bebisen väl är ute så att bli inskrivna på förlossningen och att faktiskt vara på plats tyckte jag bara kändes skönt!

Vid 20.30-21.00 någon gång blir vi inskrivna och får också ett rum. Barnmorskan frågade om jag ville bada vilket jag gärna ville göra. Det visade sig dock att det inte fanns något rum ledigt med badkar så det blev inget plaskande för min del. När vi väl kommit till rummet frågar de snabbt vad jag vill ha och dricka. Hade missat den lilla detaljen från föräldrakursen att jag inte får äta något när jag öppnat mig fyra centimeter. Detta på grund av att tarmarna ska vara så tomma som möjligt om det skulle behövas operation. Äppeldricka och nyponjuice blev därför min näring de närmsta sju timmarna. Såhär i efterhand vet jag inte om jag hade ätit så mycket även om jag hade fått ;) Lustgasen introducerades snabbt, det tog dock en stund innan jag fick in snitsen, men när jag väl förstod hur den fungerade tyckte jag att det var en ganska bra uppfinning. Vile helst ligga ner på sängen, men barnmorskan sa att huvudet har svårare att tränga ner då. Testade då att stå mot en gåstol, men tyckte inte det var bekvämt. Blir erbjuden att sitta på en pilatesboll och blir sittandes på den samtidigt som jag hänger över sängkanten resten av öppningsskedet. Nästa gång jag undersöktes (ca 21.00) var jag öppen 5 centimeter och någon gång här tränar jag uppkastet några gånger. Det är tydligen ganska vanligt när huvudet ska tränga ner.

Vid 23.00 undersöks jag igen och är då öppen 8 centimeter. Mattias masserade ryggslutet vid varje värk och släppte det han höll i när han såg på displayen att en värk var på gång. Någon gång vet jag att jag röt till på honom att sluta, men annars tror jag att jag var rätt snäll mot honom. Det är först efter 8 centimeter som jag kände att det började bli jobbigt, värkarna blev tätare och intensivare och jag hittade ingen riktig bekväm ställning på pilatesbollen när värkarna kom. Vid strax efter midnatt är jag öppen 10 centimeter och personalen vill nu att jag ska upp i sängen och hitta en bekväm ställning innan utdrivningsskedet skulle inledas. Vet inte hur många positioner jag testade men tyckte ingen var särskilt bekväm. Tillslut lägger jag mig i den klassiska gyn-ställningen och känner att jag kommer ligga kvar där till ungen är ute ;) Barnmorskan frågar gång på gång om jag har krystvärkar och det är först här jag börjar känna paniken stiga. Hur ska krystvärkar kännas? Hade läst en del förlossningsberättelser innan och alla säger (skriver) att när krystvärkarna väl kommer är det omöjligt att stå emot dem. Jag väntade och väntade men det kom inga krystvärkar, så till slut trycker jag på av ren frustation och ilska. Efter en stund säger barnmorskan att hjärtljuden börjar gå ner på bebisen och att ett klipp måste läggas samt använda sugklocka. Vet att jag kved "Nej, inte klippa", men där och då hade jag inte mycket annat till val. Vid nästkommande krystvärk läggs klippet och det dröjer inte länge innan bebisen kommer ut och läggs upp på mitt bröst. Enligt förlossningsjournalen krystar jag i 30 minuter och 01:11 föddes han. Där och då kändes det som en evighet, samtidigt som jag inte hade koll på varken tid eller rum.

Äntligen var det över, bebisen var ute och jag överlevde! I början av graviditeten vet jag att jag inte såg längre än till förlossningen. Det tog ett ganska bra tag innan jag började inse att vi skulle få med oss ett litet knytte hem och det var väll också först då som det började bli verkligt, att vi faktiskt skulle bli föräldrar. I och med att de fick lägga ett klipp fick jag fixas till en del efteråt, närmare bestämt i 90 minuter. Det var inte så farligt som det faktiskt låter, blev ju givetvis bedövad (som förvisso släppte sista stunden när de sydde, men då var det ju nästan över). När läkare skulle sy klippet efteråt hittar hon en körtel (ett hematom) som hon valde att göra hål på för att se om den var blodfylld och fick därför även sy detta. Det jag upplever som mest jobbigt såhär efteråt var smärtan när det de sydde skulle läka. Det stramade och kliade vilket inte är särskilt bekvämt. Det är också detta jag fasar mest inför nästa gång, smärtan efteråt men oavsett hur ont det gör att sätta ett barn till världen eller hur ont man har efteråt är det värt all smärtan i världen, såklart!
 
John Milton Johammar. 2730 g tung och 47 cm lång.

Ditt Ord :)
Postat av: Emma

Kul att läsa!😊 Han är så fin, Milton, helt perfekt.❤️😍😘

2017-06-06 @ 20:58:26
Postat av: Emma

Kul att läsa!😊 Han är så fin, Milton, helt perfekt.❤️😍😘

Svar: ❤️❤️❤️
S . Rosell .

2017-06-06 @ 20:58:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0